Raser och stamböckerEn ras kan man med biologisk utgångspunkt definiera som en samling djur inom en art som utvecklats under viss tid. En ras har samma ursprung och skiljer sig från andra grupper inom arten genom vissa ärftligt betingade egenskaper. Dessa rasegenskaper kan vara både kvalitativa (hårtyp, hårfärg, behorning) och kvantitativa (storlek, mjölkavkastning), men behöver inte vara helt rasegna. Rasbegreppet Stamböcker för att ha säkrad härstamning började införas under 1800-talet och rasbildningen var aktiv under det seklet. Inom en ras kan man välja att definiera visa linjer eller grupper som på ett mindre sätt avviker från huvuddelen av rasen ifråga om någon eller flera egenskaper eller rent härstamningsmässigt. En ras är ingen helt sluten och låst enhet och nya raser bildas i en pågående process. Flera exempel på nyskapade raser, oftast genom sammanslagning av flera existerande raser eller grupper, finns genom avelshistorien. T.ex. är ju den svenska SRB-rasen en sammanslagning av ayrshire och äldre svensk rödbrokig ras och den norska NRF en sammanslagning av ett flertal tidigare norska inslag och även andra nordiska mjölkraser (både röda och svarta). Stamböcker I praktiken blir det man avser med ’ren’ ras i modernt sammanhang djur införda i en viss stambok. Förutom härstamning började man efterhand också föra in uppgifter över storlek, kroppsform och prestationer – produktion, t.ex. mjölkavkastning för mjölkkor eller tillväxt och foderförbrukning hos svin. Vissa rent bedömda egenskaper, som t.ex. juverform hos kor har också tagits med. 1822 utgavs den första stamboken för nötkreatur (Korthornsrasen i England), men för hästar förekom en del tidigare. I Norden startade stamböcker för de dominerande mjölkraserna i slutet av 1800-talet. Härstamningsverifiering av lantbrukets husdjur har efterhand blivit en del av den produktionskontroll (registrering) som byggts upp för alla ekonomiskt viktiga egenskaper för husdjuren. De kvalitativa, phenotypiska, egenskaperna är därimot ofta utan ekonomisk betydning, men har mycket att säga för igenkännande och identitet. Att tillförlitliga registreringar tillmäts stor vikt p.g.a. betydelsen för avel och livsmedelsproduktion, framgår inte minst av att verksamheten regleras i offentligt regelverk. Detta gäller numera också på EU-nivå, där bestämmelser finns om stamböcker o.likn. för de flesta djurslag. Normalt föreskrivs en huvudstambok där de flesta djur med dokumenterad och säkerställd härstamning i en ras ingår, och en tilläggsstambok, som är en ’kvalificeringsavdelning’, från vilken djur i kommande generation kan införas i huvudstamboken. Principen är således att stamboken ska vara ’öppen’ och på detta sätt ska potensiella avelsdjur kunna värderas löpande. Sidansvarig: Anne Præbel |
